Att åka hem till ensamheten var inget alternativ då den där meningslösa ledsamheten kom krypande. Tänkte att jag istället skulle vara ute och florera. Det är lättare att hålla skenet uppe i sällskap av andra än bara sig själv tänkte jag. Var till och med övertygad om att jag var bra på det. Döm om min förvåning när NN helt plötsligt ville dra mig upp ur mitt miserabla tillstånd och pigga upp mig på alla möjliga, och omöjliga, sätt. Själv trodde jag att jag spelade min roll så väl att jag förtjänade en Oscarsnominering. När motsatsen var på väg att bevisas ringde jag efter taxi.
Glädjen och lyckan över incidenter gällande K, vilket jag även tänkte på igår, har aldrig varit så här enkel och spontan. Det har alltid funnits bakomliggande tankar, som trots det härliga som inträffat i nuet, alltid lurat runt hörnet. Det här är äkta på ett annat vis. Inte för att det på något sätt innnebär att inte K längre är den du väntar på.
Köpte en Trisslott på vägen hem. Du vet väl vad dom säger om tur i kärlek och tur i spel? Ska köra "Ensammast i Sverige" nu och se om du hade rätt. Hörs vi inte inom kort är det för att jag skrapat fram en storvinst och helt glömt bort dig. Puss!
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar