Lorenzo Borghese.

Hjälp! Fågelattack utanför mitt fönster. Känns som om jag är med i en Hitchcock film. Trodde dom skulle attackera mig när jag var och hämtade mat men jag överlevde utan en skråma.

Annars har dagen varit förunderlig. Trots så mycket känslor inuti och en ovisshet som egentligen borde driva mig till vansinne, känner jag ändå ett härligt lugn. Pratade med J igår och det finns inte längre något som är osagt och han kan inte på något sätt inte förstå hur mycket han betyder för mig. Vad sedan han känner och vill är inget jag kan påverka. Hoppas på en ros.

På söndag far jag till sydligare breddgrader och leker lite med gamla vänner. Var tveksam länge men nu känns allt bra. Jag behöver nog det här. Hoppas verkligen på varmt och soligt strandväder. Jag är ju vit som mozzarella.

När ska vi träffas? Längtar efter timmar av prat i ett mysigt kök på Kamrergatan. Ciao Bella!

Ps. Jag har ändrat mig angående mitt beslut att gå med i Jehovas Vittnen. Rikets sal får vänta.