Snart kommer jag träffa J. Fan vad jag är dum i huvudet! Det var inte ens meningen att han skulle jobba idag och hade jag bara sagt ett enda tvekande ord till Spence så hade det förblivit så. Men nej, jag ska ju bevisa att jag är så jävla stark och oberörd. Vet om att jag kan spela för en kväll men vad händer sen när jag kommer hem. Tystnad och tankar är ett omaka par. Livsfarligt.
Tänkte på det här med Alla Hjärtans Dag presenten igår. Jag har aldrig känt mig rädd i T:s närvaro men kanske är det här inte helt normalt. Eller är det jag som blivit så skadad av denna cyniska värld vi lever i att jag helt blandar ihop vänskaplig omtanke och uppmuntran med psykotiskt beteende? Han ville kanske bara vara snäll? Det kanske till och med är så att han gillar mig men det är ju faktiskt inte samma sak som att han kommer mörda mig.
Kan du sluta prata med S nu eller!!!
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar