Jag och sömn har nästintill helt slutat umgås. Mina drömmar är av det värsta slaget. Sådana som är svåra att skilja från verkligheten så när man vaknar vet man inte riktigt vad som är sant och inte. Detta är dock inte det som stör mest.
Minns du alla ljud som så charmigt hördes på den här gatan? Dom är inte så charmiga längre. Cruella De Ville är snart uppe i sina 101 monsterhundar som skäller dag och natt (men helst tidiga morgnar). Plåt-Nicklas ovanpå som har någon slags verkstad i sin lägenhet har uppenbarligen fått in en megaorder. Kul för honom såhär i dessa dåliga tider. Träden utanför är tydligen för många så de ska självklart sågas ner med motorsåg och idag fick jag nöjet att vakna till några timmars härligt betongdrillande. Lägg sedan till trafiken. Hur kan en pytteväg i vad som ska föreställa ett lugnt område vara mer trafikerad än E6an? Jag blir galen! Till och med lyckligt fågelkvitter gör mig mordisk.
Det enda som skulle kunna göra mig glad nu är ett avsågat hagelgevär och en kopp te. Tänk vad trevligt att få öva lite prickskytte på cockerspanielbestar med tillhörande ägarinna, diverse arbetare och en och annan blåmes. Roiboos skulle passa utmärkt till, eller vad tror du?
Bråken på jobbet är över och jag är numera fast med en blind lärling. Praktikanter och dylikt har alltid gjort mig nervös. De är i vägen och vill ofta prata. Dessutom är de allt som oftast synnerligen odugliga. Det är så otroligt obekvämt med påtvingade människor i ens närhet. Särskilt när man förväntas lära, visa och förklara saker för dom. Jag föredrar grönsaker framför gröngölingar.
J är kvar. Det är som en konstant skugga som följer efter mig och varje gång jag vänder mig om får jag ett hugg i bröstet. Allt är fortfarande så tydligt. Sydligare breddgrader hjälper kanske. 6 dagar kvar. Puss!
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar