Ångesten och rädslan över att komma tillbaka till staden efter dessa härliga dagar i Skåne visade sig vara berättigad. Jag föll direkt tillbaka i mitt gamla mönster och behov av att träffa J. Vad var det egentligen jag var ute efter undrar jag så här dagen efter. Närhet? Kärlek? Bekräftelse? Jag vet inte. Antar att jag fick en hel del av varje men efteråt kändes det konstigt. Det var inte tillräckligt samtidigt som det var alldeles för mycket. Mitt hjärta överröstar inte längre min förmåga att tänka på samma sätt som förr även om jag uppenbarligen inte är helt botad än. Alltid något positivt i den här konstiga och tillika smutsiga historien. Även om tankarna snurrar och är jobbiga just nu kan jag åtminstone glädja mig åt att jag slipper ljuga mig igenom livet. Det måste verkligen vara fruktansvärt. Jag försöker låta bli att sympatisera med honom då det faktiskt är självvalt. Ändå måste jag erkänna att det gör lite ont i mig. Jag måste sluta upp med det där.
Långlunch med Spence idag. Vi pratade om gårdagen även om jag undanhöll vissa detaljer eftersom till och med han har tröttnat på den här härvan. Han analyserade och lyssnade mer än vanligt och för en gångs skull var hans psykologsnack väldigt skönt att höra på. Det var som en gratis terapisession med mat och sol inkluderat. Som vanligt frågade han om dig och hur du har det. Du var ju trots allt den första han kände något för efter att den stora kärleken slagits i spillror.
Själv längtar jag efter att få höra om din sexiga sleepover med O och slingrandet från förhållandeprat. Vad har du nu ställt till med?
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar