O+M=Sant?

Ok ok jag slingrade mej men att sitta sådär upp och ner på var sin sida om ett bord när det fortfarande är ljust ute och börja prata om förhållande är inte vad jag har lust med. Trots det rosa bubblet i glaset. Jag blev nervös helt enkelt. Mmmm sa jag, tittade bort och låtsades höra fel. Det föll ut ur världen och vi kunde gå tillbaka till nånting jag kan alldeles utmärkt. Charmigt skratta bort en hel kväll, sexiga aktiviteter och snuttigt sovmys. Jag och O ska prata igen ikväll och jag funderar på att påminna honom om att jag är kär. Kärlek gör en så galen Mia, vettiga beslut viftas bort och logiskt tänkande har ersatts av reptilhjärnans ohjälpliga kamp och flyktbeteende. Suck, framför mej ser jag igensmällda dörrar och andra mindre attraktiva utbrott som hör förhållanden till. Men naturligtvis skulle jag tycka om att gå från dejta till ihop. Jag är så förvånad att jag träffade någon, trodde så länge att det skulle vara jag och K i vår. Det finns ingen önska om K kvar nu den är borta sedan länge. Det är underbart att vara kär, det är så roligt att jag träffade just O den där kvällen. Tänk att jag är kär!


Nu till din historia Mia. Minns du att jag frågade dej i parken om du trodde att du någonsin skulle ligga med J igen? Kul att det höll i två dagar. Det kan inte fortsätta såhär! Det kan ju omöjligt vara lika spännande längre nu när du vet vilken extrem lögnare han är. Han kan ju inte ens stå för vem han är och vad han gör och vem vill egentligen ha en sådan ynklig person i sitt liv? Tydligen fler än en vilket är närmast chockerande. Hur kan kärlek få en sådan makt över en och hur kan man stå ut med vad den gör en till?