Fortsättning..

Skjut mig! Jag hade ett moment då jag av lathet tittade på Gilmore Girls(ja, jag vet, min fjärrkontroll har gått sönder) och blev berörd. En tår i ögat och en rysning i min kropp. Maggan, vad är det för fel på mig? En människa som drabbas av känslomässiga svall då hon tittar på sådana program är ju upppenbart mindre värd än andra. Jag vägrar vara en sådan. Jag är INTE en sådan varelse. Behöver jag terapi eller ska jag istället anamma uttrycket; En gång är ingen gång?

På tal om en gång är ingen gång kommer jag osökt att tänka på min dejt med S. Där blir ingen andra gång. Han var trevlig och vi hade roliga saker att prata om men jag visste från ögonblicket vi sågs att detta skulle bli en engångsföreteelse. När det sedan vid ett tillfälle uppstod en kort tystnad och vi såg på varandra och jag vägrade vika undan med blicken (eftersom jag ser det som ett tecken på svaghet) tog han det som en invit. Jag såg som i slow motion hur hans ansikte växte väldigare och väldigare medans det närmade sig mitt. Jag hann tänka så många tankar, till och med skrika nej tyst. Ändå blev det en kyss. Hur många musselmunnar finns det här i världen egentligen? Jag satt tyst och försökte låta bli att se äcklad ut samtidigt som han förnöjt lutade sig tillbaka för att sedan säga det värsta tänkbara. Meningen var (ha gärna en hink tillhands) "Oh, I´ve been waiting so long to do that". Jag log svagt samtidigt som jag i lugn panik greppade min öl för att svälja ner gallan som kom allt längre upp i min strupe. Kort därefter ursäktade jag mig själv och skyllde på viktiga åtaganden som kallade.

Hädanefter ska jag kräva CV av dom jag ämnar dejta så att jag på förhand kan göra allt i min makt för att slippa dessa jobbiga och mardrömsframkallande situationer.

Annars är allt bra.