Honom ska jag behålla

Igår kallade O mej för underbar. Det va väl att ta i. Så detta visar att han inte är objektiv längre utan blind och blind är man när man är kär. Så nu vet jag med säkerhet att O är kär i mej, vilket är tur eftersom jag inte har någon lust att bli dumpad. Men är vi ihop? Nej det är vi inte och hur blir man det? Jag lovar det kommer säkert ett tillfälle då han ska presentera mej för någon vän och gör det med orden "det här är min flickvän" vilket är så himla trist. Det hade varit mycket roligare om det varit tvärtom att jag sa det här är min kille. Och varför skulle det vara roligare? Nej detta scenario får bara inte hända. Fast nu håller jag ju på att glömma att O inte är någon alfahanne och att en sån situation lyckligtvis inte skulle inträffa. Skönt. Mia det är ett kap jag har lagt vantarna på. Jag minns fortfarande torsdagens dejt, den har jag sparat innanför tröjan. Den var grym.

Hursomhelst, var på skolan och skulle lämna tillbaks några böcker för att sen handla. I butiken handlade även sötnosen från Carib, han som jag inte sett på evigheter. Han såg lite smått bekymrad ut stackarn. Sen sa vi hej men jag vågade inte stanna utan lade till ett fnitter. Undrar varför. Det lät nog knäppt. Varför gav jag upp min jakt på honom då när det begav sej? Idiotiskt. Istället lade jag ner tid på ryssen men då hade jag riskerat att missa hans lustiga förfaranden. Som när han naken plockade fram sitt dragspel, slängde upp ena foten på soffbordet och började spela en rysk visa. Det där var värt alla ö-bor och jerk chicken i hela världen.

På vägen hem igen cyklade jag förbi gamle bloggrannen, det var faktiskt en bra bit emellan oss men vi vinkade i allafall. Undrar hur länge det ska pågå detta vinkande. Fortfarande känner jag ett tvång till att tala om varför jag läst hans blogg under så väldigt lång tid. Långt mer än två år. Det känns nästan som om jag borde säga förlåt! Tycker vi går ut på en del gemensamma ställen men aldrig samtidigt, undrar om det någonsin kommer att hända. Det har ändå ingen betydelse och jag skulle aldrig säga det självmant. Istället bor det två lebb med en katt i hans gamla lägenhet. Katten kanske man fick ärva med lägenheten. Bloggrannens blogg var mycket roligare och mer intressant förr, glömmer aldrig inlägget i vilket han förklarade att hela hans hem var brunt och alla saker i det. Jag flabbade ihjäl mej. Men nu är det mest uppradat vad han gör inte så mycket funderingar. Fast han orkar väl inte längre. Ibland berättar han att han är nere, men jag kan inte finna några symtom på depression så han borde acceptera det faktum att det finns olika personligheter, vilket han säkert gör. Alltid vill man sätta diagnoser på folk men man måste samtidigt tänka på att det är en persolighet och inte en kropp, som alla vet hur den bör fungera, personligheter finns det inga korrekta kartor och affischer över.
Mia jag måste verkligen plugga nu puss vän.