Då sitter jag här igen, med J som ständig följeslagare i mina tankar. Hur kommer det sig att jag inte tröttnat, att det här jävla hoppet aldrig verkar överge mig? Jag kastar bort min tid. Min hud blir slappare och mina rynkor fler medan jag väntar på det omöjliga. Jag borde fattat för längesen. Den logiska delen av min hjärna borde fått mig att förstå att han faktiskt vill vara med någon annan. Istället har min tröga skalle selektivt valt ut de delar som hjärtat vill ta till sig. Du har så rätt min vän, i allt det otydliga är det hela väldigt tydligt. Jag lider uppenbarligen av dyslexi när det kommer till att läsa mellan raderna.
Längtar efter att få höra om din dejt med O. Om det fortfarande är dejtar ni gör. Puss!
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar