Allt som känns viktigt

Våren som den är nu är verkligen allt annat än behaglig, den får mej att rysa. Denna årstid har alltid fått mej att tänka på puberteten, ett äckligt pubertetsbarn. Något ofärdigt outvecklat med hot om något vått. Det har varit en ganska händelserik helg med mat, vin, sovmorgnar och påhälsande mödrar. Mamma är så svår. Hon får mej att längta efter en annan, någon hon var tidigare, fast det var nog jag som var en annan då. I hela min bekantskapskrets finns det ingen som verkar så ointresserad av mej som hon. Det gör mej inte deppig utan snarare uppgiven.

K är i staden med konsert på torsdag men jag sa att jag inte tänker träffa honom. Sa att jag har tenta på fredag. Det har jag. Det är ett sant beslut som jag också är nöjd med. Vad det här betyder är för tidigt att sia om men jag hade även O med i tankarna.

Längtar till O ska komma hem igen från sin retreat för jag behöver uppmärksamhet och en försäkran om att han fortfarande vill ha mej. Man borde inte våga lämna mej i så många dagar. Detta var otroligt själviskt sagt, det förstår jag. Han mår ju inte bra, men mina tankar blir till text och allt är sant. Puss Mia