Jag vet att jag i andras ögon gjort fel. Antingen mot mig själv eller gentemot henne. Alla har haft rätt och jag har alltid vetat det. Ändå handlade jag annorlunda. Jag önskar jag kunde be honom dra åt helvete och mena det men jag har fortfarande alldeles för mycket känslor kvar. Jag vet att tiden kommer ta hand om det här.
Minns du när J tog med mig till Båstad? Jag låg i hans morföräldrars badkar med tänt ljus och väntade på att han skulle komma tillbaka med mat och vin (vi kunde ju självklart inte gå ut och äta). Jag blev så rädd då. Känslan av hur det borde varit och hur situationen egentligen var skrämde mig så mycket och jag undrade vad fan jag höll på med. Sedan vreds nyckeln om och jag glömde allt. I hans närvaro försvann mina tvivel. Jag skulle vilja säga att det är vackert och fint men det är ju inte sanningen. Sanningen är att det KUNDE varit vackert och fint.
Så frågan är, hur ofta kan omständigheterna förstöra kärleken? Den övervinner ju uppenbarligen inte allt utan bleknar och glöms för att sedan ta sig uttryck i nya former och sammanhang. Så varför lägga så stor vikt vid den? Låta den ta upp så mycket tid? Den gör ju ändå som den vill.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar