Partner in crime

Det är en ny dag. Uppe halv sju för att bege mej ut till hamnen för obligatoriskt seminarium. På hemvägen var det iskallt, ögonen tårades men jag susade fram med toppenmusik i ipoden och kände mej fri. Medan jag cyklade funderade jag över varför jag är så fascinerad och älskar att göra förbjudna saker. Det tilltalar mej att befinna mej på gränsen, kanske har det med min barndoms längtan efter att bli skrämd. Det kan till och med mina syskon intyga, att jag ville bli skrämd. Ungefär som att jag tycker om att göra och säga saker som är fel, bara för att förvåna andra samtidigt som jag faktiskt är övertygad om att ha den åsikten, i det ögonblicket. Att jag kan vara tvärtemot, en önskan om att få vara en rebell i det sällskap jag befinner mej i. En tjusig rebell som ändå går hem i alla salonger. Är dom tysta är jag högljudd, är dom sjabbiga är jag elegant, är dom snobbiga är jag provocerande. Samtidigt som jag skriver detta inser jag att det är för att jag vill vara märkvärdig och sticka ut. Men det kan inte förklara min faibless för olagligheter som att bära vapen och önska mej en pistol. Eller att träffa män som underhåller mej genom att vara vara på gränsen till dårar. Jag älskar det. Mia vi måste träffas snart.