Maggan! Minns du hur enkelt det var när man var barn? Spänning var att smygplocka förgätmigej i grannens vildvuxna trädgård och man lekte Rosornas Krig med barnen i området, inte för att man valt dom som vänner utan för att dom så enkelt tillhandahölls. Oavsett vilka avlägsna äventyr man var ute på hörde man alltid mammas röst ropa "kom in och ät, maten är klar!". Det fanns ingen riktig banning och ångest var ett ord utan innebörd. Allt var tryggt och enkelt. Förväntningarna var så små att man utan svårigheter alltid kunde leva upp till dom.
Från då till nu. Är livets enkla dagar över? Håller jag långsamt på att falla in i ledet där allt handlar om oro och överlevnad? Hur och när blev jag en person som håller mig själv tillbaka? Nu, efter två glas vin ser jag allt så klart, med en styrka som jag vet är jag. Jag vägrar rätta mig, säger rösten inom mig. Ändå oroar jag mig för att jag imorgon när jag vaknar återigen skall vara fast i detta svaghetens mönster.
Om du ändå vore vid min sida lite oftare. Du får mig alltid att se så klart.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar