Den där Enrico ja. Tror du missuppfattat situationen. Jag var faktiskt 14. Minns inte så mycket av det där förutom att mina små kusiner som min naiva(eller oansvarsfulla) farbror gett mig ansvar för fick massa lire att köpa glass för så jag kunde bli strandraggad ifred. Han pluggade till läkare i Pisa. Enrico alltså, inte min farbror.
Idag har varit ännu en bakisdag då gårdagen bjöd på R och whiskey. Ytterligare en kyss sen ville han följa med mig hem. Jag sa nej. Han blev besviken. Jag skulle ju jobba på mitt gamla jobb idag och använde det som ursäkt. Hursomhelst var idag otroligt kul, min söta italienska vän D fällde roliga kommentarer genom hela arbetspasset och jag skrattade mycket. En härlig dag helt enkelt.
R hördes av ikväll igen. Han var ute med sina polare men kunde lätt dumpa dom för att komma hem till mig och kramas. Kramas? Ordet äcklar mig. Jag är för tillfället inte ute efter den sortens närhet. Han fick nobben igen och föreslog då en fika imorgon. Fika? Fan heller! Att sitta mitt emot någon med blaskigt kaffe och berätta vem man är och vad man gjort i sitt liv är det sista jag vill göra. Han ska ringa imorgon så jag får komma på något annat att föreslå tills dess. Om jag nu vill ses vill säga.
Det här med töntigheten som R och O har gemensamt är något jag inte riktigt vet hur jag ska hantera. Dom är ju totalt omedvetna om den och tycker väl mest att dom är sköna och lyckade som hittat två härliga tjejer som är vuxna men ändå ungdomliga och återger dom den vitalitet de en gång tappat. Vi får presenter och uppvaktning vilket i deras ögon är ett litet pris att betala för det vi ger dom. Energi och en känsla av att vara levande igen. Ett ytterst meningsfullt utbyte må jag säga.
Jag tror att både du och jag är perfekta för den här rollen. Prinsessor i töntarnas rike.
Du var så rolig ikväll. Insyltad och läppstiftad. Bye Pats!
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar