Avenybrudens återkomst/Ciao bella

När jag tänker på skärselden ser jag La Gondolas bordsöversikt framför mig. Det är även där jag nu skall spendera min tid. Jag har sållat mig till skaran av orena själar som på obestämd tid ska straffas genom att i deprimerande gångar gå fram och tillbaka med diverse maträtter som felaktigt fått italienska namn som får munnen att vattnas. Maten påminner mest om djurfoder men då den största delen av vårt klientel mest kan liknas vid diverse kreatur skäms jag inte längre över att servera dem denna osmakliga sörja. Dessa kreatur strövar allt som oftast ut ur restaurangen i flock, mätta och belåtna och redo för nya äventyr. Bara bjällror runt halsen som saknas.

Jag skall vara där i fem dagar. Det förefaller vara en smärtsam evighet. Särskilt då den första dagen kändes som en tortyrliknande månad och innefattade både bakfylla, mensvärk och nästintill anafylatisk chock. Vem fan är allergisk mot paracetamol?

Innan allt detta hände hade jag ett liv och en innehållsrik helg med diverse konserter, högtidsfester och även ett mindre lyckat återfall i ett gammalt mönster. Inte för att det i stunden var misslyckat men vi vet ju båda att jag borde hålla mig undan. Mer om det vill jag nog inte skriva. Det är ju svårt att förneka och låtsas som ingenting har hänt om man ser orden framför sig i skrift. Vi lämnar det i glömskans våld.

Och du min vän? Nyss hemkommen från besök hos svärföräldrarna. Kul att dom gillar vin.

Jag ska duscha nu och försöka bli av med känslan av smuts för att sedan lägga mig framför soffan med te och kaka. Är inte mazariner en väldigt konstig sak att ha i sitt skafferi? Puss, längtar efter dina ord.