Medan jag låg här och våndades i min feberdimma, fantiserade jag om att någon skulle förbarma sig över mig. Jag tänkte att te, baddad panna och rykande het kycklingsoppa säkerligen skulle hjälpa mig ur mitt miserabla tillstånd. Istället blev det en blogg, vår alldeles egna blogg, som fick den snoriga kocken att resa sig ur sitt mörker, samla sina sista krafter och koppla ett nytt starkt grepp om livet. Tack min underbara vän för att du ledde mig in på bättringsvägen. Vad skulle jag göra utan dig?
Nåja, nog med tack och beröm. Vill ju inte att det ska stiga dig åt huvudet. Skrattar lite rått åt ditt tidigare inlägg angående vänner. Sanningen är ju den att vare sig med eller utan mig, skulle dina försök att införskaffa så kallade normala vänner misslyckas. Du har väl inte redan glömt din tid i öst? Nemi med satanistsymboler under mattan, Dr Död och Frillan A. Bara för att nämna några. Skulle det nu vara så att jag hamnar högre upp på din lista över konstiga vänner, bör jag nog se mig om efter en ny bästis. Någon som ser mig för den jag verkligen är.
Vi får diskutera detta vidare när du kommer tillbaka från kyrkogården.
Puss! /Mia
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar